Klimatalliansen

Nu ställer vi upp i EU-valet

Teater, sång och flygblad:
Kreativa metoder för att höja rösten om klimatet

Förberedelser och uppslutning

Jag tror att jag känner igen gruppen av människor jag ska träffa denna kalla Januarimorgon när jag närmar mig Centralens utgång. Där, tätt sammanpackade, står människor i mössor och med banderoller medan några är klädda i kostym. De verkar lite uppsluppna och har uppenbarligen något slags genomgång som leds av en äldre kvinna. Utanför är det minus 17 grader och nu parkerar två polisbussar framför entrén.

Jag ska på den första klimatmanifestation som jag själv har varit med och ordnat och är så häpen över att här står 40 människor som är beredda att använda sin tid och bekvämlighet en tidig fredagsmorgon för att protestera mot Sjunde AP-fondens investeringar i ett extra smutsigt oljebolag. Det ska bli teater, banderoller, flygbladutdelning, sång och ett besök i receptionen i det hus där fonden sitter för att överlämna ett brev. Poliserna som jag trodde var där av en slump står nu en bit ifrån oss och väntar och jag förstår att de kommit för vår skull. Hur fick ni reda på att vi skulle vara här, frågar jag en av poliserna, och hon berättar att det var genom vår annons på Facebook.

Aktion AP7-fonden Klimatalliansen
Vänner som värmer sig på Centralstationen

Manifestationen tar fart

Manifestation AP7-fonden

Nu går vi tvärs över gatan och ställer oss utanför entrén till Vasagatan 16. Polisen ser till att vi inte blockerar ingången och hela trottoaren men är lågmälda och vänliga. Nu drar teatern i gång och ett helt team tar fram grönmålade borstar, något som ser ut som svart slime och en snöfigur som föreställer en liggande bebis.

”Vi förändrar inifrån” ryter en man i en svart överrock som sopar bort den svarta sörjan med en grön borste och lägger den i en hink. Det är roligt och vi andra skrattar medan några går in och ut i receptionen för att hålla sig varma. En reporter och filmare kommer förbi och gör flera intervjuer, något som alla uppskattar.

Efter 40 minuter känner vi oss klara och går in i värmen på centralstationen igen. Jag märker att vi alla verkar vara på väldigt gott humör trots att vi frusit och efter en kort debriefing ses vi på ett café.

Eftersnack och reflektioner

Mina tår har börjar tina och det är välkommet med varmt kaffe och en smulig croissant. Mitt emot mig sitter en kvinna som kommit ända från Gnesta för att vara med på det vi tillsammans gjort. En annan har åkt från Vallentuna och berättar att hon är med på någon aktion i stort sett varje vecka.

Det känns som om jag upptäckt ett nytt folkslag som lever mitt ibland oss men som jag inte visste fanns! Jag frågar om de har någon plan B ifall klimatkrisen förvärras men det har de inte. ”Vi är gamla och ska snart dö och jag gör detta för mina barn-barn” säger en av dem. Min trista bild av att vi lever i ett helt individfokuserat samhälle krackelerar och i sprickorna anar jag möjligheten till en annan värld.

// Annika Carlsson Kanyama

Läs våra tidigare nyheter