Man kunde tro att politiken världen över skulle ge klimatfrågan ökad uppmärksamhet. Men så är inte fallet. De globala subsidierna till fossilindustrin nådde rekordnivåer förra året – 7 miljarder dollar. BRIC-ländernas möte i förra veckan gav ingen puff åt klimatfrågan. COP 28 skall äga rum i Förenade Arabemiraten av alla länder och ordförande för mötet är chefen för landets olje- och gasbolag. 

I USA har visserligen Bidenregimen via Inflation Reduction Act och i EU via Repower Europe lett till ökade investeringar i grön energi – vilket är positivt. Samtidigt vet vi att stora delar av det republikanska partiet har basunerat ut att de kommer att sträva efter att ändra politiken om de vinner valet 2024. Då skall stödet till förnybar energi minska och stödet till fossilenergi öka. Och i Europa är populistiska partier av SD:s typ inställda på att sakta ned – eller rentav stoppa upp – arbetet med den Gröna Given. 

I vårt land är osäkerheten om klimatpolitiken stor. Regeringen har tagit en rad beslut på transportområdet som äventyrar våra klimatmål. Man håller på att bryta upp den enighet mellan 7 partier som nåddes i Miljömålsberedningen 2016. I bakgrunden lurar Sd som antingen hävdar att klimathotet är överdrivet, alternativt att Sverige är så litet att våra utsläpp inte spelar någon roll.

Det har uppstått ett tomrum i debatten kring framtidsfrågorna. Debatten om klimat-och ekosystemkrisen har gått ned på sparlåga. Stödet till fattiga länder har samtidigt reducerats – och omfördelats till Ukraina. Vad värre är, biståndet skall nu bindas till handelspolitiken – ett brott med den princip som gällt i mer än femtio år, dvs  att inte binda biståndet till näringslivsintressen. Man kan förklara en del av förändrade prioriteringar med Putins anfallskrig – men vi borde klara av att hantera flera utmaningar på en gång – särskilt som dom hänger ihop!

Så behovet av politiker och partier som driver på i klimatfrågan är minst lika starkt nu som 2021 när Klimatalliansen bildades.

EU-politiken är helt central. EU:s roll på klimatområdet kan inte nog betonas. Den Gröna Given – om den tillåts fortsätta – är helt central för Europas egna ambitioner men också för politiken internationellt. EU blir naturligtvis långt mera trovärdigt i sitt agerande i klimatkonventionen om man antagit ambitiösa beslut på hemmaplan.

Inför folkomröstningen om EU tillsatte regeringen ett antal s k konsekvens-utredningar. Jag var ordförande i den av utredningarna som analyserade de tänkbara konsekvenserna för miljön. Vår rekommendation var att Sverige som ett litet handelsberoende land måste gå med i samarbetet. Vi pekade på att många miljöhot spiller över gränserna och att bara ett stärkande av det regionala samarbetet och regelverken var effektiv politik.

När Sverige gick med hade vi starkare miljöregler än EU på ett antal områden och vår rekommendation var att Sverige skulle driva på för ambitiösare regelverk på EU-nivå.

Idag – med den gröna Given och inte minst ambitionerna på klimatområdet – ligger inte Sverige före längre. Snarare är det tvärtom så att det är beslut på EU-nivå som garanterar att vår politik inte halkar efter. Det är naturligtvis en positiv utveckling, om än man som svensk måste fråga sig varför regeringen tillåter att vi halkar efter?!

Arbetet i EP skiljer sig åt från i Riksdagen:

1. Det finns ingen given majoritet resp opposition i EP. Majoritet i alla viktiga frågor måste byggas underifrån. Det gör att koalitioner byggs upp. Nätverk mellan ledamöter som är speciellt engagerade i en fråga utvecklas – de facto helt oavsett vilken partigrupp eller vilket land man kommer ifrån. Jag var själv med i två nätverk som drev på utvecklingen när det gäller både energieffektivitet och förnybar energi.
2. Enskilda ledamöter får ansvar att leda EP:s arbete i olika frågor inför Parlamentets behandling och beslut. Det ger stora möjligheter till påverkan – om man kan sina frågor.
3. Kontakterna med parlamentariker på andra kontinenter är väl utbyggt vilket gör att innovativa initiativ i olika sakfrågor kan spridas snabbt och påverka politiken även utanför EU.
4. EU:s satsning på forskning och innovation är proaktivt. Man har identifierat 5 Mission-områden: klimat, rena städer, att rädda matjorden, färskvatten och hav samt cancer. Klimatet är centralt i tre av dessa Missions – och tanken är att rikta en väsentlig del av forskningspengarna mot dessa områden och styra mot ambitiösa mål. Jag arbetar själv inom ett av dessa program och kan konstatera att det gör skillnad.

Summa Summarum:

EU:s roll när det gäller de långsiktiga utmaningar vi står inför – klimat, degraderade ekosystem, fattigdom och ojämlikhet, hoten mot demokratin – ja, även, riskerna med exponentiella teknologier – kan inte nog betonas. Enskilda länder når inte långt på dessa områden. Allting hänger ihop. Bara genom samarbete kan Europa bli bättre – och kan världen bli bättre.

Detta innebär inte att jag är nöjd med EU:s politik. Jag skulle vilja se initiativ på en rad områden:

• tuffare klimatpolitik
• göra jordbruket till en spjutspets i politiken – både för att bygga upp jordarna och för att lagra kol
• nya indikatorer för utvecklingen – ersätta tillväxt i BNP med wellbeing-indikatorer
• strama upp det finansiella systemet
• åtgärder för större jämlikhet
• utvidgat samarbete med låginkomstländer

Men sina brister till trots är ändå EU på många sätt det hopp vi har inför framtiden. De progressiva krafterna måste stödjas inför EU-valet nästa år. Alternativet vore att den Gröna Given stoppas upp – och därmed klimatambitionerna. Det får inte hända.

Jag måste samtidigt tillstå att jag är djupt orolig inför EU-valet. Regeringens politik innebär, om något, att ambitionerna när det gäller den Gröna Given tonas ned. Skulle Sd gå kraftigt framåt så kan det innebära att Sverige  blir till en riktig bromskloss i EU-politiken. Skulle Sd:s systerpartier i andra medlemsländer också gå framåt kan EU-politiken förändras i grunden.

Det gäller verkligen att mota Olle i grind! Härhemma men också genom samarbete med andra progressiva krafter ute i Europa.”

– Anders Wijkman