”Vetenskapligt är detta inte en klimatkris. Vi möter nu något djupare. Massutrotning.” Orden är Johan Rockströms, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Han står inför några av världens rikaste och mäktigaste på World Economic Forum i Davos i januari i år.  

Jag kan inte annat än känna mig oerhört liten. Och ensam. Vi är på väg att dö. Som art. Risken för mänsklig massdöd med miljardtals dödsfall och global civilisatorisk kollaps framförs av världens främsta vetenskapspersoner med klimatet som forskningsfält.  

Samtidigt i Sverige. Nedlagt miljödepartement. Starkt minskad reduktionsplikt. Slopad bonus på elbilar. Minskade anslag till järnvägen. Trots att klimatpolitiska rådet kommer med förödande kritik aviserar den svenska regeringen, i sin vårändringsbudget, ytterligare nedskärningar på klimat- och miljöområdet med mer än 50 procent de kommande fyra åren.  

Jag trodde aldrig jag skulle komma till denna slutsats, men det är nu uppenbart för mig att jag och mina barn bara är förbrukningsvaror i den politiska ledningens ögon. Vi är bondeoffer. Men för vad? Den politiska visionen har sedan länge ersatts av ett ändlöst positionerande. Är det demokratins dödsdans vi ser? 

Jag avser inte att dansa. Jag avser att protestera mot de rika och mäktigas dödliga nonchalans inför mig, mina barn och sina egna massiva utsläpp. Efter att i åratal försökt folkbilda fram förändring och skriva fram förbättring i riktning mot en hållbar och vacker värld måste insatsen höjas när ingenting händer. Nu placerar jag min kropp mellan den framrusande makteliten och mina barn.  

Jag tänker gå långsamt tillsammans med gruppen Återställ Våtmarker fredagen den 27 april i Stockholm. Jag är rädd, men hoppas på att mötas av de trygga och modiga individer som alla redan fattat liknande beslut.  

Jag förstår att detta bara är början. Klimatkatastrofen definierar resten av våra liv. När jag om många år vänder mig om hoppas jag se att vi hunnit åstadkomma den nödvändiga förändringen i tid. Oavsett vet jag att denna vandring kommer vara meningsfull. Inte på grund av att jag går själv utan, tvärtom, för att jag vågat göra det tillsammans med andra.  

Med hopp om en enastående sprudlande och livgivande planet för många kommande generationer!

William