Min referenspunkt är att det för 30 år sedan fanns gott om torsk, lax och ål i Kattegatt med tillhörande vattendrag. Idag är det livlöst i Kattegatt och dess vattendrag. De som är äldre än mig skulle säga att de var livlöst redan på 90-talet, när jag fångade ålyngel och pilkade torsk, att fisken försvann flera decennier innan jag föddes. Sakta men säkert flyttar vi referenspunkten för vad som är en värld full av liv och generation efter generation berättar sin historia om hur stora och många fiskar det fanns när de var unga. Historierna blir så småningom till sagor och idag är det ingen som kan föreställa sig det enorma överflöd ett friskt hav kan producera.

Att någon sportfiskare krokar en rekordtorsk i Öresund eller att det simmar förbi en tonfisk utanför Bohuslän är inte positiva tecken på att havet mår bra och att vi kan köra på som vanligt. Det får uppmärksamhet eftersom våra referenser har förskjutits. Tonfisk och stora torskar borde ses som en självklarhet i stora delar av våra vatten.

Som hallänning har havet med sin koppling till åarna alltid fascinerat mig. Laxgårdarnas pålar längs med kusten och ålfiskare vid bryggan har bidragit till många frågor och funderingar till hur saker och ting hänger ihop.

 I december 2010 läste jag Isabella Lövins bok, Tyst hav. En briljant bok på samma tema som Rachel Carsons Tyst vår. Tyst hav gjorde mig på riktigt orolig vilket resulterade i en insändare med rubriken ”vårt bortglömda hav” (Våra bortglömda hav | Hallandsposten ) och att jag slutade äta fisk.

Idag,12 år senare är havet fortfarande bortglömt. Haven kollapsar framför våra ögon och i samband med detta förstör vi den största koldioxidsänkan och den viktigaste produktionen av livsviktigt protein som vi känner till.  

Är det inte konstigt att vi äter odlad lax från Norge, Hoki från Nya Zeeland eller Pangasus från Vietnam när vårt land omges av hav? Finns det ingen fisk i vår närhet? 70% av fisken på svenska tallrikar importeras. Vad hände med rödspättorna, piggvaren, torsken, laxen och strömmingen? 

Vissa forskare hävdar att haven kommer vara utfiskade om 40 år om inget görs.

1980, Brofjorden, Lysekil. Fiskeriverket provtrålar och fångar i snitt 200 kg torsk per timme. 20 år senare var fångsten 0,4 kg torsk per timme. Siffrorna talar för sig själva. Vårt hav befinner sig i kraftig obalans.

Ålbeståndet har minskat med 99 procent de två senaste decennierna enligt den brittiska organisationen Glass Eels Limited.

Torskbeståndet utanför New Foundland kraschade 1992 och har aldrig återhämtat sig.

I dagens miljödebatt tar klimatförändringarna stor plats. Skogarna ska rädda klimatet, men skogarna absorberar inte i närheten av den mängd CO2 som haven gör. Utan ett hav i balans kommer ökningen av koldioxid i atmosfären att påskyndas. Dessutom släpper bottentrålarna ut lika mycket CO2 som flyget. Bättre att flyga än att äta fisk i min bok. 

Vi måste sluta äta fisk eller djur som utfodrats med fiskmjöl tills dess att vi har ett hav som myllrar av liv igen. Det som är så fantastiskt med havet är det relativt snabbt återhämtar sig om det får vara i fred från bottentrålar och snörpvad.

Om vi avstår fisk idag kommer nästa generation att få uppleva det som i mina öron låter som en saga. Sagor som mina mor- och farföräldrar berättat. Rödspätta som fyllde hela långpannan, torskrygg var vardagsmat och tonfisk i Kattegatt. Om vi avstår fisk idag kan vi äta fisk imorgon. Om vi fortsätter äta och mata våra djur med fisk finns det snart bara maneter kvar.

Det kan låta som en dystopi men det finns platser där det faktiskt bara finns maneter kvar och där man aktivt jobbar för att utveckla maneter till ett livsmedel som går att sälja. Vad händer sen? Ska vi jobba oss vidare ner i näringskedjan och käka plankton?

Det finns en väldigt enkel lösning om vi vill slippa manet på menyn. Låt bli att äta eller mata våra djur med den sista fisken vi har. Det vi håller på med är Ebberöds bank. Ta ansvar och spara lite fisk till nästa generation.