För drygt en vecka sedan anlitades jag som föredragshållare. ABF:s seniorakademi i Kallhäll var arrangör. Rubriken var  ”Att vara människa i en omänsklig tid”. Det kan ju låtsa dystert men faktum var att det blev ett väldigt fint och optimistiskt möte. Vi hade nämligen något gemensamt, publiken och jag. Vi har varit med förr. Vi är födda på sent 30-tal eller på 40- och tidigt 50-tal, vi har våra karriärer bakom oss, vi har inga poster och positioner att försvara och bevara. Vi är fria pensionärer, vi behöver vara rädd för någon och nu kan vi göra revolt!

Vi har alla erfarenheter av att ha vuxit upp i ett samhälle präglat av framtidstro parad med ett starkt socialt patos. Alla skulle med. Fattigdom var inte den fattiges fel. Det var samhällets omsorg som brast. Arbetslöshet var inte den enskildes fel. Det var samhällets syn på arbetet som skapade strukturella problem. Bostadsbristen skulle lösas med samhälleliga insatser, inte med subventioner till de rikaste. Det fanns en tillit och en tilltro till att det skulle bli bättre. Även vi som kom från fattiga förhållanden fick framtidsdörrar att gå in i. Rekryteringen till högskolor och universitet breddades.

Allt var verkligen inte bra men det fanns en stark övertygelse om att det skulle bli bättre. Om vi hjälptes åt att förändra. Om vi bröt ner förstelnade maktinstitutioner och hierarkiska byråkratier. Våra föräldrar sa att deras mål var att vi skulle få det bättre. Och vi trodde dem. Och vi fick det bättre. Materiellt. Vi lever generellt med en standard som våra föräldrar aldrig ens kunde drömma om.

Det få i vår föräldrageneration kunde föreställa sig var att det ur denna framtidsoptimism skulle växa sig föreställningar om att vi, människorna, kunde vara Herrar över jorden. De första larmrapporterna kom redan på 60-talet men de gjorde inte avtryck i det dominerande framtidsruset. Folkhemsbygget var inte färdigt. Det krävdes mer –  av allt. Konsumismens klor fångade allt fler och när den globala kapprustningsindustrin krävde kärnvapen kunde samma teknologi knoppa av sig i kärnkraft. Världens farligaste vapen blev världens farligaste energikälla. Det som beskrevs som ”säkerhet” osäkrade hela planeten. Den här historiska kunskapen är bra att ha när kärnkraften nu diskuteras igen. Och vi måste våga se vår egen roll i detta. När våra barn och barnbarn nu förtvivlar inför den accelererande klimatkrisen så måste vi lyssna. Och agera. Vi ska naturligtvis kroka arm med Greta-generationen men vi ska också kroka arm med varandra. Bilda grupper, kolla hur det ser ut i den egna kommunen, ställa ansvariga politiker till svars, osv., osv.

Den politiska utveckling vi sett de senaste decennierna, där superindividualism i kombination med en accelererande konsumism, har gjort många enskilda individer handlingsförlamade politiskt. Många har fullt upp med alla vardagsval och ju mer vi är sysselsatta med individuella val desto mer passiva blir vi i förhållande till de politiska valen. Det finns faktiskt forskning som visar just detta. Medborgaridén försvagas när vi går från välfärdssamhälle till valfrihetssamhälle. Men nu är det alltså dags för oss 40-talister att höja rösten och gå ut på gatorna. Igen.