Jag spelar Jenga med min femtonåriga dotter häromkvällen. Ni vet det där spelet med trästavar som ska staplas på varandra. Så högt som möjligt. Tills det rasar. Vi har precis ätit. Disken är klar och kökslampan lyser i kontrast mot den mörka kvällen utanför. Då infinner sig en kort stund – känslan – så omisskännlig och omfamnande. Jag ser hennes rörelser lite tydligare, förstår skämten och gliringarna lite snabbare. Vi är där! Min dotter och jag. Det är vår stund. Och den betyder allt.

Det har hänt förr. Jag minns när min sambo kastade upp sina bara fötter på instrumentbrädan när sommarens bilsemester började för många år sedan, när tonårssonen halsade mjölk direkt ur paketet invid kylskåpet en morgon. Det är något med ljuset. Och katten på golvet.

När någon frågar mig varför jag väljer att lägga nästan all min vakna tid på kampen för klimatet är det inte främst för att rädda en planet eller stora ekosystem som jag varken förstår eller kan överblicka. Jag gör det för ögonblicken. De där stunderna. Jag vill kunna uppleva dem. Och jag vill så väldigt gärna att mina barn och barnbarn också ska få det.

Läget är fruktansvärt illa. Vi står med ryggen mot stupet med en påtaglig risk för global systemkollaps. FN:s generalsekreterare António Guterres talar om att mänskligheten gasar på mot kollektivt självmord. Al Gore, skaparen av filmen ”En obekväm sanning”, skäller bokstavligen ut en församlad ekonomisk elit i Davos. Vi har missat 1,5 gradersmålet. Prognoserna pekar mot tre grader i slutet av detta sekel.

Nu rustar klimatskeptiker och -förnekare för kommande valrörelser i Sverige. Det är deras nästa kulturkrig. Med kluvna tungor tänker man sig att ifrågasätta vetenskap och beprövad erfarenhet och samtidigt tala till vår individuella vilja till en trygg ekonomi med lägre bensinpriser. Några av dessa personer kommer att bli ihågkomna som mänsklighetens största brottslingar när de systematiskt, i denna avgörande stund, arbetar för att montera ned klimat- och miljöarbetet.

Det här är en konflikt vi måste ta itu med. Med stupet bakom oss har vi inget val. Men det är inte en slutstrid. Det blir en början på något nytt. Vi människor kan så oerhört mycket när vår drivkraft grundar sig i gemensamma värden. Vi har format samhällen av häpnadsväckande komplexitet, vi har försvarat och vunnit våra rättigheter och vi har över tid lyckats anpassa oss på ett makalöst sätt till nya förutsättningar. Vi kan göra det igen!

Men den här gången behöver vi sikta både längre och högre. Vi behöver skapa ett samhälle som inte blint rusar efter ekonomisk avkastning utan som nogsamt väljer vilka verksamheter som behöver växa och vilka som behöver läggas ned. Det är eftertänksamheten, beslutsamheten och varsamheten som behöver leda våra val. Vi ska bli skötare av en skör värld och forma en plats där vi tar hand om livet och varandra.

Resten av våra liv blir en mycket skakig resa. Precis som dem som på medeltiden lade grunden till de stora katedralerna visste att de byggde något vackert som de aldrig skulle få se färdigt, behöver vi inse samma sak. Vi ska nu lägga grunden till en trygg och hållbar plats åt de som kommer efter oss. Exakt hur den till slut kommer att se ut får vi aldrig se.

Går det att påbörja en resa utan tydligt slutmål? Ja. Det finns delmål. Jag har ett. Det utspelar sig på min altan. Jag sitter där i sluttampen av ett långt livsrep i min gungstol, med en kopp kaffe i handen. Mitt barnbarns barn kommer upp jämte mig och lägger sin hand på min axel.

– Gammelmorfar?

– Ja.

– Hur i hela friden klarade ni av det? Där på 20-talet, när några av världens mäktigaste bara spydde ut hat och koldioxid i atmosfären. När alla indikatorer skrikande pekade åt fel håll. Hur i hela friden lyckades ni med så dåliga odds?

Jag föreställer mig att jag lägger min hand på hennes. Tar en eftertänksam klunk av kaffet.

– Vi klarade det för att vi lyssnade på våra barn. Vi såg det ni ser och drog samma slutsatser som både er och forskningen. Vi öppnade våra armar för varandra och lade våra olikheter åt sidan inför en mycket större uppgift. Vi människor är fantastiska, kreativa och drivna när vi arbetar tillsammans för dem vi älskar och vill skydda.

En stunds tystnad uppstår.

– Gammelmorfar?

– Ja.

– Jag tycker det här är en fin stund.